att springa
är en livsstil. Det är ett begär. Om du själv testat att jogga regelbundet under en längre tid fattar du vad jag menar. När jag knyter på mig joggingskorna så tänker jag alltid "nej jag vill inte". Men när jag väl kommit utanför dörren och tagit de första stegen kan jag inte föreställa mig hur jag någonsin INTE skulle vilja springa.
Ibland blir jag helt seriöst ledsen när jag sprungit klart bara för att jag vill springa längre. Särskilt när solen lyser och vädret är sådär halvkallt. När mp3n är laddad med den bästa musiken och när det känns som om jag flyger fram. Då vill jag aldrig sluta, aldrig bli av med känslan. Lyckan.
Det är väl en massa endorfiner som bidrar till mitt lyckorus också, men who cares. Det är känslan, vad den än beror på, som motiverar mig. Jag blir galen om jag inte vart ute och sprungit på ett tag. Arg, rastlös och nästan deprimerad. Det funkar helt enkelt inte för mig att inte springa.
Ibland blir jag helt seriöst ledsen när jag sprungit klart bara för att jag vill springa längre. Särskilt när solen lyser och vädret är sådär halvkallt. När mp3n är laddad med den bästa musiken och när det känns som om jag flyger fram. Då vill jag aldrig sluta, aldrig bli av med känslan. Lyckan.
Det är väl en massa endorfiner som bidrar till mitt lyckorus också, men who cares. Det är känslan, vad den än beror på, som motiverar mig. Jag blir galen om jag inte vart ute och sprungit på ett tag. Arg, rastlös och nästan deprimerad. Det funkar helt enkelt inte för mig att inte springa.
