slentrian
Jag är trött på hela konceptet. Upp på morgonen, koka kaffe, göra sig i ordning, samma människor på morgonbussen, springa till en buss för att åka från södra till skolan, se samma folk i skolan, höra samma saker i skolan, veta att skolan snart tar slut, ångest över projektarbetet, samma folk på bussen hem från stan, komma hem, göra något, somna. Nästa dag ringer väckarklockan, och samma sak händer igen. Fattar ni? Jag orkar inte.
Enda gången saker inte är som dem ska är morgnar då man vaknar och tänker "yes, idag kommer det att vara annorlunda!"
Men nej, det är det aldrig.
Jag har ingen smart lösning på detta problem, och även om jag kan tänka mig varför jag känner som jag gör så vill jag bara lämna denna tanke åt sitt öde och inte ödsla energi på annat än att försöka klara de sista månaderna.
Enda gången saker inte är som dem ska är morgnar då man vaknar och tänker "yes, idag kommer det att vara annorlunda!"
Men nej, det är det aldrig.
Jag har ingen smart lösning på detta problem, och även om jag kan tänka mig varför jag känner som jag gör så vill jag bara lämna denna tanke åt sitt öde och inte ödsla energi på annat än att försöka klara de sista månaderna.
