IDLISH

Häromdagen funderade jag över vad jag ska bli när jag blir stor, är ju liksom ett plus i kanten att veta det vid dethär tillfället. De som går yrkesförberedande program vet FÖRHOPPNINGSVIS vad dom ska göra med livet, och de som läser naturvetenskap/samhällvetenskap har väl förhoppningsvis ett humm om vad framtiden ska innebära.
-Men inte jag! Nästan sjutton år gammal och begraven i plugg veckorna igenom, och inte en aning om vad jag pluggar för. Jag tänker inte "Mycket plugg, men det är värt det, jag ska bli DET och då måste jag kämpa för det!"
Mina tankar en sen pluggkväll är mer; "Någon gång ska jag söka till NÅNTING och det leder mig NÅNSTANS och förhoppningsvis gillar jag det.."
Om någon frågar mig vad jag ska arbeta med när jag blir stor (arbetande vuxna människor utgör majoriteten av den frågande skaran nyfikna människor), så blir det först ett eeeh.. följt av ett vet inte... följt av ett kanske ditt eller datt... följt av ett panikslaget jag har ju lång tid på mig att bestämma.. när jag inser hur osäker min framtid är. Jag har haft tio år på mig nu, sedan första dagen jag klev in i Svaneholmsskolan med entusiastiska steg.
När jag var liten skulle jag bli brandman eller polis -yeah right. tanken på att bli brandman är ju fin -springa in i brinnande hus och rädda människor, släcka bränder och bli hjälte för dagen. Så är det på film iaf. I verkligheten är det nog liiite mindre glamoröst, även om brandmännen gör en väldig insats för samhället. Men bara tanken på mig som en brandman -nej tack. Jag tror jag räddar brandkåren från mina dagliga klagomål om mitt hår. Och tänk hjälmen man måste sätta på sig om man är brandman, no way!!